Känner man mindre med åren?

Jag minns när jag var liten. Jag inbillar mig att jag kände mer då, att känslorna var starkare, förnimmelserna klarare... Kan det stämma? Innan vuxenvärlden knackade på dörren var livet en enda lång sommarnatt som aldrig ville ta slut, en upptäcksfärd, ett oändligt äventyr, en enda lång förälskelse i grannflickan, i skolfröken, i livet.

Känslostormarna var som tropiska orkaner, flög högt i skyn för att ibland kraschlanda, för att snabbt flyga iväg igen. Det fanns ingen reflektion, inget kontemplation. Allt hände här, just nu. Och känslorna svallade över alla breddar.

Känslorna, ja. Fan, jag kunde vara så kär i någon att det kändes som om hela jag skulle vändas ut och in, att varende cell i kroppen ville skrika ut min kärlek, men att inte ens det skulle vara tillräckligt. Ibland var ångesten så djup att man kunde drunkna i den, så kompakt att man kunde skära i den med kniv, paketera den och stapla den på hög. Det fanns inga mellanlägen; allt eller inget, himmel eller helvete. Jag kunde lyssna på en låt, inse att det var den bästa jag någonsin hört och falla ner i en en ändlös depression för att jag insåg att jag aldrig själv skulle kunna skriva något så vackert...

Tror jag gick i ettan när jag blev förälskad första gången, en tjej i min klass som hette Matilda. Insikten om att jag inte kunde få henne skar som knivar i mitt hjärta, ett hjärta som rusade i 220 varje gång jag såg henne. Den fysiska manifestationen av kärleken var aldrig så tydlig som när man var 8-9. Kärleken var allt annat än rationell, tillrättalagd, praktisk. Man reflekterade inte ens över om hon var en bra tjej, om vi var på samma plats i livet, om vi hade liknande värderingar... Det var bara fjärilar i magen, en hettande känsla i kroppen och ett bultande hjärta. Det var allt, men det räckte. Stormen kunde blåsa förbi på en dag, men i den stunden så kändes det som om den kunde vara livet ut.

Jag minns när jag var liten. Eller gör jag det? Är det bara nostalgiska fabrikationer av en lycklig svunnen tid, som kanske inte var så fantastiskt? Har min hjärna lindat in denna del av mitt liv i silkespapper, dragit en nylonstrumpa över kameralinsen och gjort en Dawson's-creek remake av alltihop?

Det känns som man känner mindre med åren. Varje år när sommaren kommer så försöker jag minnas den där känslan som en gång i tiden var så stark, den som genomsyrade min kropp och själ så totalt när jag var liten, som gjorde livet magiskt. Den brukade komma över mig när våren kom, och växa i styrka allteftersom dagarna blev längre. Men för varje år som går så känns det som den känslan försvinner längre och längre bort, glider ur händerna på mig.

Livet är inte längre grannflickan som knackar på ens fönster sent på kvällen, att tälta med kompisarna på bakgården och berätta spökhistorer, att inte kunna sova dagen innan julafton. Livet är någon annat, men jag har inte riktigt kommit på vad än... Någon som har någon aning?

Man kanske inte känner mindre med åren, man kanske bara känner andra saker...