Att komma hem

Jag hade planer på att skriva ett långt, fint och djupt inlägg precis när jag kom hem från Shanghai. Hade tänkt bittra mig lite över att ett år av upplevelser och nya människor i en helt galen stad hade kommit till ända. Hade tänkt binda ihop lösa trådar, belysa lite kontraster mellan Sverige och Kina, exemplifiera alla de sätt på vilka jag blivit visare, mognare och bättre. Andreas - version 2.0 - skulle skriva lättsamt och initierat om svenskarna och det typiskt svenska. En hemvändande utrikeskorrespondents perspektiv på röda stugor, blonda flickor och småstadsångest. Bloggen skulle bli en hånfull grimasch åt mellanmjölksland och Västerås-neuros.

Men det blev inte så. Jag var lite för lat för att skriva. Och kanske hade jag inte blivit så mycket visare, mognare och bättre. Åtminstone inte så det var värt att dryga sig om det i bloggen. Och så mycket till kulturkrock blev det inte heller. På ett par dagar var man inne i Svenne-livet igen. Åt en kebabpizza. Handlade folle på Statoil för att man missat stängningsdags på Café Gröna Skylten. Köpte skruv på Clas Ohlson.

Jag hade utlovat fotvandring i min sinnes yttersta yttermarker. Jag hade intecknat en Sverige-depression som skulle bearbetas i bloggform. Den bubblade lite första veckorna, men kom liksom av sig. Svårmodet - min skrivarmusa och ständiga följeslagare - hade stämplat ut och tagit semester...

Sverige är sig likt, fast ändå inte. Vissa saker har förändrats. Medan jag har varit borta har en tidigare rätt seg civilingenjörs-arbetsmarknad börjat sjuda och bubbla, för att på senare tid helt koka över. Vi har fått en ny regering. Melodifestivalen körs numera året runt. Jag är nu officiellt den sista singeln i Västerås. Same same, but different.

Per är fortfarande kvar, ringde en lördagseftermiddag från ett skränigt Hengshan Rd och ville ha directions till Babyface. Kändes avlägset, närmast surrealistiskt. Minnet av koloniallivet hade falnat.

Jag steker min falukorv och det känns förvånansvärt bra.