Fyra takter av magi

Det finns bra låtar, och så finns det dåliga låtar. Och så finns det låtar som man först inte riktigt vet var man har, som till en början känns ointressanta och bagatellartade, men som under ytan döljer en sällan skådad musikalisk magi...

Du har säkert upplevt det nån gång. Man lyssnar på musik på radion eller hos nån kompis, det mesta slinker in genom ena örat och ut genom andra. Men ibland så hör man nån låt som har nåt visst, något som man inte riktigt kan sätta fingret på, nåt som gör att den dröjer sig kvar. Det är kanske några toner som gör det, några takter, nåt speciellt beat. Kanske någon progression mellan vers och refräng som slår an en sträng inom dig, något litet som fångar ditt intresse och lyfter låten från att vara medelmåttig till att bli helt jävla genial.

Jag ska försöka förklara vad jag menar, ge några exempel.

Jag minns när jag blev förälskad i "On every street" med Dire Straits, ett kardinalexempel på den här typen av låtar. Versen är långsam, enkel, eftertänksam, dyster. Den bygger sakta upp mot refrängen, ett par magiska takter som gör hela låten. Så vackert att det inte behövs någon sång; ackordföljderna, tonerna, melodin står helt på egna ben. Första refrängen ger bara en kort försmak, en föraning om det pärlband av toner som liksom är hela låten. Sen kommer versen igen, håller en på halster ett tag till, innan refrängen återigen sveper iväg en. Man får vänta, men när det väl kommer så är det så jävla värt det.

Ibland så är de sköna tonerna flyktiga, sprider sin ljuva musikaliska magi bara helt snabbt för att sedan aldrig höras av. Som i "My dark life" av Elvis Costello. Refrängen är kort men häpnadsväckande, svävar iväg och kommer aldrig mer tillbaks. Man lämnas otillfredställd.

Ibland kan det vara en basgång, som i "All night" av Damien Marley. Jag har försökt att tänka mig den utan den molliga, skeva basen. Det blir liksom inget kvar, låten rasar ihop som ett korthus. Men så länge den finns så är det återigen musikalisk trolldom.

Det kan vara en slinga på bara några toner, som rymmer en melankoli som det skulle ta en hel skiva av djupsinnigt textförfattande att förmedla. Som i "New slang" av The Shins. Ni som hört den förstår vad jag menar.

Kan man förälska sig i några takter av musikalisk magi?