Vriden ukuleleskola

När jag inte har nåt att göra går min hjärna på högvarv, manglar fram drivor av mer eller mindre bra idéer för att fördriva tristessen. Den senaste i raden av lysande uppslag är att jag ska börja spela ukulele. Ni vet, en sån där liten Robert Broberg-gitarr med fyra strängar, konstig stämning och ett rätt enerverande högstämt sound. Säkert kul på efterfester och sånt, tänkte jag och gled ner på Musikbörsen.

Jag hatar att gå i musikaffärer, det är en så sjukt elitistiskt atmosfär. Jag känner mig alltid som en andra klassens medborgare när jag snällt står och väntar på att få hjälp, låter mig ignoreras av affärsinnehavarna medan de står och snackar väder, vind, baskaggar och effektpedaler med nån nerdekad, arbetslös musiklärare som just släntrat in. Minns ni den där sketchen om växelvarma studiemusiker i "Percy Tårar"? Typ så är det, fast värre. När vraket har gått ska de alltid chit-chatta lite sinsemellan. "Ja du vet Leffe, han kommer in med sin Fäääänder ett par gånger i månaden, vill att jag fixar upp den. Det är bara JAG som får röra den, vettu, ingen annan." Klubben för inbördes beundran på Stora Gatan har öppet varje dag, 10-18, stängt lördagar under sommaren.

Jag börjar känna mig som Oliver Twist, när han ber om en andra portion. "Please, sir, may I pay for my plektrum?" Till slut så "upptäcker" de mig och fiskar upp den enda ukulelen dom har ur gömmorna. Snikvarianten, ihoplimmat trä, skeva stämskruvar och sladdriga nylonsträngar. "Skitbra ingångsmodell, har sålt massor sista tiden. 250 pix, och då ingår väska", sa musikkillen. Inför dom här grabbarna är vi alla nybörjare, om du inte har kompat Yngwie, eller roddat åt Dream Theater sista tio åren. Mina 13 år av gitarrspelade imponerar inte. Suck.

Cyklade hem, såg för mitt inre öga hur jag utan märkbar ansträngning trollade fram magiska toner, lekte fram sköna låtar, smekte fram förföriskt klingande ackord ur mitt nya favorit-instrument. Ungefär som den här killen.

Högmod går före fall. Insåg snabbt att den leksaksukulele som jag investerat i knappast skulle ta mig till några större musikaliska höjder. Nåväl, skam den som ger sig. Surfade runt på nätet efter ukulelekurser, hittade den här. Helt fantastisk, nån japan som knåpat ihop en steg-för-steg manual till hur man köper, lär sig, spelar och excellerar i ukulele på enklast möjliga sätt. Så underbart japanskt, en engrish-orgie när den är som bäst.

"Hello. Let's play the ukulele! The great thing about the ukulele is that it is easy to play. You don't have to try hard; just play it. Compared to the guitar, the ukulele is easy. Let's play!"

Det verkar som killen tycker att jag ska ska spela. Ok, let's do it. Först ska eländet stämmas. Vår japanska vän erbjuder lyckligtvis smarta tips för hur man bäst lyckas med detta:

"The most famous Japanese ukulele player is Shinji Maki. He is a comedian. The disk of ukulele lessons directed and acted by him shows the tuning of the ukulele. It says the tuned up strings sound like "Ha.na.ko.san". Hanako is the most famous Japanese name of females. It sounds like "Hanakosan" however I tune the strings. Do I have poor ears?"

Lätt som en plätt, honakasan, hayoken, kamikaze, banzai, nu klingar den i perfekt harmoni. Sedan följer några traditionella låtar man kan öva på, t ex "Twinkle, twinkle, little star", "Silent night" och "Tahuwa-Huwai", en "känd" hawaiiansk folksång. Ni har väl hört den? Vår japanske vän understryker sedan vikten av att att visa upp sina nyvunna ukulele-kunskaper live - för dina vänner, din familj och alla andra som du kan tvinga till att lyssna. Om de inte gillar ditt spelande så vet han lyckligtvis råd:
"If you study the basic chords, you should play for many people. Even if you can play only three chords, it is just enough. If your family and friends' faces turn bitter, you don't have to worry. If you are a poor player, just back up slowly and fade away."

Om du efter idogt övande fortfarande är kass, så bjuder kapitel 6 på ytterligare ett bombsäkert stalltips: Spela inte!

"Don't play! If you are still a poor player, you don't have to play. You are playing music not typwriting. Forget your fingering and song voice. The most important thing is to keep the rhythm and continue singing. This technique is very useful if you memorize only the first chords of some songs."

Så enkelt, men ack så genialt. Att jag inte kom på det själv... I kapitel 7 av ukuleleskolan så kommer det fram att kursen hittils varit en övning i omvänd psykologi, tydligen en sinnrikt raffinerad japansk musikpedagogik som syftar till att förvandla vem som helst till ukulelevirtuos på bara några timmar. Eller nåt.

"Chapter 7 - I lied. Do you understand the concept all right? I told a lie. If you can play the guitar, you'll find out my lie. Don't be angry! I told a lie because it was necessary."

Solklart... Du är nu fullärd. I kursens sista del så sammanfattar han allt du behöver veta:

- Difficult chords can be changed to easy chords.
- If you can't play a part, you can skip it. (see Chapter 6)
- Sing loudly.

Sjung högt. Spela inte. Han är i sanning en ukulens Jedi-mästare.

Och min fina ukulele, ja. Efter en halv dag så släppte limmet under stallet, varvid instrumentet förpassades till soporna. Tack för det, Musikbörsen.