Pimpat

För någon månad sen så träffade jag en kompis kompis, en skön snubbe från Chalmers. Han skröt om sin nya mobil:

"Alltså grabbar, fatta, den är så jävla cool. Kinesiskt märke, billig, hur snygg som helst, liten som en tändsticksask och man kan spela film på den!"

Han visade stolt upp sin nya lur, och killen hade så rätt - detta var bland det vackraste jag sett. Liten, helt i guld, en slingrig tribal ingraverat på baksidan. En prålig diamant instansad framtill.

Så. Jävla. Snygg.

"Jag köpte en till mig och en till tjejen, men nu vill alla polare i Sverige ha också så jag har köpt på mig sju stycken."

Det vattnades i munnen och jag började känna gadget-febern hetta i kroppen. Ha-begäret tog mig i ett fast grepp.

Jag var förälskad.

Sprang givetvis iväg och köpte en egen redan dagen efter. 1250 kronor kostade den, oprutad. Har hört att den är nere i 750 nu. Om någon månad är den kanske gratis, vem vet. Vem var det som sa att kvalitet alltid behöver vara dyr?

Telefonen var snygg, men lådan den kom i var ännu grymmare. Istället för de grå, tråkiga pappkartonger som man är van vid så skeppades den i en slags sminklåda, utförd i svart läder utvändigt, röd sammet invändigt. En liten spegel infälld i locket. Kineserna tänker på detaljer, tro det eller ej. Pimp-julafton.

Jag fick gå runt och känna mig snygg och cool i ungefär två veckor. Det var den tid det tog för mig att inse att telefonens batteritid var runt en dag lång. Standby, that is. Pratade man i den så kippade den efter andan efter en fyrtio minuter, dog efter en timme. Högtalaren var också sisådär. Efter att ha haft vänners distade röster sprakandes i örat ett par dagar så fick jag nog, packade upp skönheten i hennes läderlåda och DHL:ade hem till min far - en genuin mobiltelefonfantast. Jag visste att han skulle gilla att ha en ovanlig mobil, och eftersom han redan äger femton stycken så betraktade jag risken att han verkligen skulle använda den som liten, på gränsen till obefintlig.

Han fick dock aldrig riktigt chansen, för ryktet om denna fantastiska pryl hade nått min stilsäkra lillsyrra som omgående la beslag på den. Tough luck. Farsan kontrade med att beställa två till, som jag snällt jag får släpa med mig hem i februari.

Min kanske största brist är att jag kan förlåta en flicka de flesta av hennes tillkortakommanden bara hon är tillräckligt snygg. Detta tänk går tydligen även att applicera på konsumentelektronik.

Speciellt telefoner i guld och diamant.