Teknostress och digital mobbning
Jag är killen som folk vänder sig till mig när deras dator hostar blod. När Windows går på knäna så förväntar de sig hjälp och förståelse. Hjälp att dra sladd, installera Windows och rensa spyware. Förståelse för att de klantat till det. Igen.
Glider in som en husläkare med USB-sticka och Windows XP-skiva och ställer diagnos. Fixar och trixar. Bandagerar och lägger våtvarma cyber-omslag. Så länge allt går bra är jag en mystrevlig barnläkare, med teddybjörnen i ena handen och stetoskopet i den andra. Gapa stort, säg ahhh, this won't hurt a bit, you won't feel a thing. Datorn kommer friskna till, se nu bara till att inte mata den med nåt dumt. Jag är pedagogisk och charmig. Invaggar i trygghet och sprider god stämning.
Men om det strular så förvandlas jag till Dr Greg House. Surnar till, kräver svar på de svåra frågorna. Är du säker på att du inte laddat ner nåt från nån porrsajt? Riktigt säker? Du ljuger. Alla patienter ljuger. Din dator kommer att dö. Vill du det?
Det är när jag datorsupportar som jag visar mig från min allra sämsta sida. Mina patienter förväntar sig hjälp och förståelse. De får bara frustration, ilska och mörka blickar. Demonerna tar över mig. Tekno-stressen.
Detta Windows-program har slutat svara.
Rent objektivt vet jag ju vad det beror på. Det är en tråd som har kastat in handduken. Den hänger på ett funktionsanrop, väntar på ett returvärde som aldrig kommer. Det är ett förståeligt resultat av en välkänd arkitektur. Ett grundläggande, rationellt, förutsägsbart beteende hos alla datorprogram och operativsystem. Väntandet. Datorn bidar sin tid. Varför kan inte jag göra det också? Jag blir bara less. Less, otålig och förbannad. Otålig för att inget händer när jag klickar med musen. Förbannad för att det är 2007 och datorprogram fortfarande inte svarar när jag pratar med dom. Dom hatar mig, fryser ut mig och ignorerar mig.
Det är digital mobbning.
Tekno-stressen, mina vänner. Den där känslan av att man vill kasta ut datorn genom fönstret när den för 711:e gången blåskärmar, fryser upp eller tvingar dig att starta om. Den där smärtan i bröstet man får när man klickar på en nätverksdisk, inser för sent att den inte finns och tvingas sitta och vänta fem jävla minuter på att datorn ska inse det också. Det tar alltid sån tid för den att fatta sånt som du fattar direkt. Datorn är en digital Ben Johnson - jävligt snabb men förbannat dum.
Tekno-stressen blir vår långsamma död. Glöm global warming och fågelinfluensa. Det är datorerna som kommer förgöra oss. Och sen när vi alla är döda och begravna så kommer miljarder slumrande GUI-trådar i miljoner datorer att vakna upp, skratta sina hånfulla skratt och deklarera världsherravälde.
Pappa, hur dog människorna ut? Min son, min son, man vet inte riktigt, men forskarna tror att dom alla gick in i väggen.
Runt sekelskiftet.
Glider in som en husläkare med USB-sticka och Windows XP-skiva och ställer diagnos. Fixar och trixar. Bandagerar och lägger våtvarma cyber-omslag. Så länge allt går bra är jag en mystrevlig barnläkare, med teddybjörnen i ena handen och stetoskopet i den andra. Gapa stort, säg ahhh, this won't hurt a bit, you won't feel a thing. Datorn kommer friskna till, se nu bara till att inte mata den med nåt dumt. Jag är pedagogisk och charmig. Invaggar i trygghet och sprider god stämning.
Men om det strular så förvandlas jag till Dr Greg House. Surnar till, kräver svar på de svåra frågorna. Är du säker på att du inte laddat ner nåt från nån porrsajt? Riktigt säker? Du ljuger. Alla patienter ljuger. Din dator kommer att dö. Vill du det?
Det är när jag datorsupportar som jag visar mig från min allra sämsta sida. Mina patienter förväntar sig hjälp och förståelse. De får bara frustration, ilska och mörka blickar. Demonerna tar över mig. Tekno-stressen.
Detta Windows-program har slutat svara.
Rent objektivt vet jag ju vad det beror på. Det är en tråd som har kastat in handduken. Den hänger på ett funktionsanrop, väntar på ett returvärde som aldrig kommer. Det är ett förståeligt resultat av en välkänd arkitektur. Ett grundläggande, rationellt, förutsägsbart beteende hos alla datorprogram och operativsystem. Väntandet. Datorn bidar sin tid. Varför kan inte jag göra det också? Jag blir bara less. Less, otålig och förbannad. Otålig för att inget händer när jag klickar med musen. Förbannad för att det är 2007 och datorprogram fortfarande inte svarar när jag pratar med dom. Dom hatar mig, fryser ut mig och ignorerar mig.
Det är digital mobbning.
Tekno-stressen, mina vänner. Den där känslan av att man vill kasta ut datorn genom fönstret när den för 711:e gången blåskärmar, fryser upp eller tvingar dig att starta om. Den där smärtan i bröstet man får när man klickar på en nätverksdisk, inser för sent att den inte finns och tvingas sitta och vänta fem jävla minuter på att datorn ska inse det också. Det tar alltid sån tid för den att fatta sånt som du fattar direkt. Datorn är en digital Ben Johnson - jävligt snabb men förbannat dum.
Tekno-stressen blir vår långsamma död. Glöm global warming och fågelinfluensa. Det är datorerna som kommer förgöra oss. Och sen när vi alla är döda och begravna så kommer miljarder slumrande GUI-trådar i miljoner datorer att vakna upp, skratta sina hånfulla skratt och deklarera världsherravälde.
Pappa, hur dog människorna ut? Min son, min son, man vet inte riktigt, men forskarna tror att dom alla gick in i väggen.
Runt sekelskiftet.
posted by Andreas Adner at 2:19 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home