Damm-älgarna demonstrerar

Jag har en underbart kärleksfull mamma. Hon har "varit med förr" och har helt OK svar på de flesta av de stora frågorna - hon har gått livets skola. Vi är känslomänniskor hon och jag, tycker båda om att sätta ord på vad vi känner, tycker och tänker. Min mamma är en är en sån person som jag kan berätta allt för.

Eller nästan allt. Det finns vissa saker jag håller för mig själv.

Till exempel att idag var dagen då jag för första gången använde min spis, och att jag lyckades lösa ut brandlarmet så att det kom en vaktstyrka rusande upp till lägenheten. Det är en typisk sån sak som jag inte berättar. Eller att mitt parkettgolv har grott igen till oigenkännlighet för att jag inte vet vilket rengöringsmedel jag ska köpa. Att jag glömmer soppåsar på konstiga ställen så att en doft av ruttnande kadaver ständigt ligger tät över lägenheten. Att jag inte äger någon diskborste.

Det är såna saker som jag "glömmer" att säga när jag ringer hem till familjen. Roliga anekdoter i all ära, men min stolthet skulle få sig en törn om jag avslöjade att jag på två månader inte har lyckats lista ut hur man använder porttelefonen så att jag lyckas trigga larmet ute i vaktstugan varje gång jag ska öppna dörren för pizzabudet. Såna saker håller jag tyst om.

Missförstå mig inte, det är inte så att min mamma skulle surna till eller förebrå mig för att jag är förvirrad och inte kan hålla ordning. Tvärt om. Det handlar mest om mina egna känslor inför detta - min stolthet, min vilja att upprätthålla en bild av mig själv som ordningssam och strukturerad - en kille med koll, en god son. Om jag inte kan hålla ordning i min egen lägenhet, hur ska jag då kunna ha koll på mitt jobb, min tillvaro, mitt liv?

För mig är det ett mysterium hur folk alltid kan ha så ombonat, undanplockat, rent och fint hemma hos sig. Mina hem tenderar att gro igen. Det har alltid varit så - mitt pojkrum, mina korridorsrum, min första, andra, tredje lägenhet och nu lyan i Shanghai - överallt har skräpet snabbt nått kritisk massa och damm-älgarna under sängen har växt till skrämmande antal - organiserat sig, smidit djävulska planer och marscherat taktfast genom rummet om natten... Jag hör dem viska i mörkret, de vill mig illa. Damm-älgarna är ute efter mig. Die damm-elke kriegen lebens-raum.

I boken Do androids dream of electric sheep som jag läser nu så skriver dom om något som kalas för "kipple". Kipple är skräpet som vi alla omger oss med där vi bor. Man behöver inte ens vara hemma, skräpet förökar sig på egen hand och tar snart över helt. Och det hjälper inte att städa.

Jag tror att jag är drabbad av kipple. Det är därför som jag slutligen har kastat in handduken och anställt en Ayi, en kinesisk hushållerska. Det är skamligt, jag vet, men min lägenhet börjar se ut som en j-a knarkarkvart. Och det är billigt med Ayis. Och alla andra har en. Så det så. Mitt samvete är rent. Lika rent som min lägenhet kommer vara snart. En kinesisk babuschka beväpnad med skurborste och dammvippa ska betvinga kipplet i mitt hem och driva damm-älgarna till skogs. That's the plan.

Låt detta vara en varning till damm-djur överallt. Your day of reckoning has come. Min lägenhet blir förhoppningsvis skinande ren, mamman blir stolt och Andreas känner för en stund ordningen och strukturen, lugnet och friden.

Om än dock bara för en stund.

Damm-älgarna kommer vänta på mig i Sverige, det är jag säker på. Större, starkare och ondare. Och ingen städtant som kan rädda mig. De kommer stå i ankomsthallen på Arlanda, le sina hånfulla leenden och nicka menande; "Yeeeees, your ass is ours now..." De kommer få sin hämnd. Men det är då det. Än så länge har jag övertaget.

Älg-jakten har börjat.