Skräcken

Jag har en återkommande mardröm.

Jag befinner mig i ett gammalt hus, falurött, vita knutar. I någon bruksort långt bort från storstadens larm, djupt inne i det riktiga Sverige. Jag blickar ut genom fönstret, ser höga berg, snötäckta fjälltoppar vid horisonten, en oändlig barrskog som breder ut sig i alla riktningar och sveper in landskapet i ett grönbrunt täcke. Den nedåtgående solens sista strålar bländar mig för ett ögonblick, får tallar och granar att kasta långa spretiga skuggor. Sporadisk fågelsång, vinden som susar i trädtopparna, det avlägsna sorlet från någon fjällbäck - det är det enda som stör den totala tystnaden. Det är en idyll. Den svenska drömmen.

Men jag känner bara skräck.

Jag fick ett mail häromdagen. En kille som hade varit ett år i Japan, kommit hem igen, bytt Tokyo mot Sverige. Snart börjat klättra på väggarna, velat iväg igen. Sverige hade känts så litet, ångesten desto större.

Är det så det känns att återvända? Jag vill så gärna tro att när Kinas hysteri förbyts i Sveriges lunk så ska jag välkomna stillheten, omfamna lugnet. Det skulle göra allt så mycket enklare. Men jag känner mig själv. Jag är en missbrukare av upplevelser, möten och impulser. En social maskin. När det händer som mest så trivs jag som bäst. Småstadslugnet föder tristessen, som snabbt övergår i en kompakt depression. Åtminstone för mig. Det var så i våras, innan jag åkte hit. Väggarna kröp allt närmre inpå mig i min lilla lägenhet, i en stad där inget någonsin hände. Vännerna höll mig uppe, gav vardagen någon slags mening. Men den ständiga apatin och händelselösheten bröt ner mig bit för bit.

Shanghai var någon slags räddning.

Visst har jag börjat bli lite less på sistone. Less på att bli väckt av tutande taxibilar halv fyra på natten, på kineser som tränger sig före i kön och stjäl min plånbok på tunnelbanan. Börjat längta efter familjen och kompisarna. När jag satt mig på flyget tillbaks till Sverige i februari så kommer jag nog inte att sörja smoggen, den ständiga turistdiarrén och den livsfarliga trafiken. Men jag kommer sakna människorna, upplevelserna, känslan av att vara där allt händer och ingenting är omöjligt.

När jag var liten brukade jag och min syster titta på Twin Peaks, min absoluta favoritserie. Den förhärdade storstadsbon Agent Dale Cooper åkte norrut för att lösa en mordgåta, förälskade sig i småstadslugnet, naturen, den rena luften och de vidsträckta skogarna.

"Sheriff, what kind of fantastic trees have you got growing around here? Big majestic..."

"Douglas firs"

"Douglas firs..." säger Cooper och får något drömmande i blicken. Drömmer om att sadla om, slå sig ned, bygga bo där där tiden tycks stå stilla. Samma dröm som får mig att vakna upp skrikande och kallsvettig.

Jag vill inte.

Åtminstone inte nu.