Släkt
Min farmor och farfar heter Agneta och Per-Lennart. De är båda gamla läkare, numera motvilligt pensionerade. Dyrkar djur och natur, är galna i blommor och klassisk musik. Bor i Kalmar. Båda är 80+, but still going strong, även om åldern till slut satt stopp för deras mest utflippade utsvävningar. De är two of a kind.
Min farmor och farfar har en sjuhelvetes energi. Medan min dagliga kamp består i att uppbåda nog med viljestyrka för att gå till ICA för att köpa snus och Slitz, så har farmor och farfar alltid haft tusen projekt på gång samtidigt; kurser som ska gås, böcker som ska läsas, resor som ska planeras. Leder de inte studiecirklar och undervisar på pensionsärsuniversitetet så ordnar de konserter och galamiddagar. You name it. De skriver brev och dagböcker, strukturerar upp livet i tusentals att-göra-listor, radar upp och räknar ner. Slår in julklappar och klistrar igen med rött, smält lack. Rimmar långa, fyndiga julknappsrim och håller tårfyllda tal. Jag önskar att jag ärvt åtminstone en gnutta av deras driv; nog för att resa mig från sofflocket och sätta nån slags avtryck, skapa något beständigt. Men icke.
Jag har alltid imponerats av min farmor och farfars energi och outtröttliga vilja att upptäcka nya saker. Jag har beundrat deras resande, musicerande och översvallande människokärlek. Deras engagemang för världens svaga. Jag har aldrig träffat någon som kan så mycket om så mycket, och som ständigt, trots stigande ålder, ständigt fortsätter lära sig.
I dagens samhälle har vi lärt oss att vi måste fokusera och avgränsa. Informationsflödet är för snabbt, vi måste sila och sovra för att inte bli galna. Många kan mycket om lite, men få kan mycket om mycket. Min farmor och farfar tillhör ett utdöende släkte av allvetare, såna som lämnar oss i vår stressade tv-spels-generation i ett intellektuellt bakvatten. Min farfar kan allt om flora och fauna, har doktorerat i kemi, är konsertpianist och överläkare. Han rabblar blommor och fåglar på latin, reciterar dikter ur minnet, kan FASS utantill. De har haft fadderbarn i Afrika, som fått egna barn och som en liten tribute döpt dem till Per-Lennart och Agneta. Inte som undertecknad som i ett förryckt förälskelserus skaffade ett fadderbarn med min flickvän, för att senare säga upp det när förhållandet surnade. Beyond kasst, jag vet. Nej, här snackar vi livslånga åtaganden, ett liv genomsyrat av genuin filantropi.
Och de har sett världen, bott i USA, utforskat den svenska fjällvärldens alla vrår, åkt till Afrika, varit på Svalbard och fotat isbjörnar. Jag ska åka till Cypern i maj och supa ner mig. Igen. Bara en sån sak.
Man kastar en blick över deras vardagsrum och ser högar av ´The Lancet´, travar med Chopin-noter på flygeln och senaste numret av Svalbards-posten, där man kan läsa att fiskare Flo blivit uppäten av en isbjörn. Svalbard, enda stället i världen där det är lag på att man måste vara beväpnad. Mina farföräldrars hemmaplan. Som coffe-table book har de "The complate handbook of bone marrow transplants".
Jag blir lite mörkrädd.
Min egen brist på ambition är som en rak höger i solar plexus.
Men mer än ovan nämnda intellektualism, så är det deras sätt att kommunicera som definierar min farmor och farfar. De småbråkar, gnabbas, drar anekdoter och håller låda, och är liksom roliga utan att själva veta om det. Denna vardagens stillsamma komik kan stundtals vara hysteriskt rolig. De har varit gifta i 50 år, de avslutar varandras meningar och berättar varandras historier, men de har ändå en sällsam förmåga att missförstå varandra helt och hållet. Så har det alltid varit.
"Per-Lennart, vad gör vi med svampstuvningen??", hörs farmor skrika inifrån köket.
"Slamsugningen?? Vilken slamsugning??", skriker farfar tillbaks.
Denna tendens till överdriven dramatik, dessa mer eller mindre medvetna missförstånd, denna vardagsbuskis, har de slipat till perfektion under de 50+ år de varit gifta. De är fett med roligast i släkten, ingen annan kommer i närheten. De har samlat på sig hundratals anekdoter, som de mer än gärna delar med sig av i tid och otid. För tioende, tjugoende, sjuhundrafemtielfte gången. Men som någon sa - a good story, like a fine wine or a woman, only gets better with age.
Som den gången då min farmor vevade ner rutan i en rondell på Öland och kastade en pirog mot vår bil, som richocetterade mot backspegeln och kraschlandade på asfalten. "Jag trodde ni var hungriga", sa hon senare.
Min farfar bytte blöjor på 50-talet. Han har spelat piano för kungen. Spelade in hemvideor i färg på 60-talet som han överförde till DVD på 2000-talet. Han är 85 år och surfar på nätet.
Han är fan min idol.
Min farmor och farfar har en sjuhelvetes energi. Medan min dagliga kamp består i att uppbåda nog med viljestyrka för att gå till ICA för att köpa snus och Slitz, så har farmor och farfar alltid haft tusen projekt på gång samtidigt; kurser som ska gås, böcker som ska läsas, resor som ska planeras. Leder de inte studiecirklar och undervisar på pensionsärsuniversitetet så ordnar de konserter och galamiddagar. You name it. De skriver brev och dagböcker, strukturerar upp livet i tusentals att-göra-listor, radar upp och räknar ner. Slår in julklappar och klistrar igen med rött, smält lack. Rimmar långa, fyndiga julknappsrim och håller tårfyllda tal. Jag önskar att jag ärvt åtminstone en gnutta av deras driv; nog för att resa mig från sofflocket och sätta nån slags avtryck, skapa något beständigt. Men icke.
Jag har alltid imponerats av min farmor och farfars energi och outtröttliga vilja att upptäcka nya saker. Jag har beundrat deras resande, musicerande och översvallande människokärlek. Deras engagemang för världens svaga. Jag har aldrig träffat någon som kan så mycket om så mycket, och som ständigt, trots stigande ålder, ständigt fortsätter lära sig.
I dagens samhälle har vi lärt oss att vi måste fokusera och avgränsa. Informationsflödet är för snabbt, vi måste sila och sovra för att inte bli galna. Många kan mycket om lite, men få kan mycket om mycket. Min farmor och farfar tillhör ett utdöende släkte av allvetare, såna som lämnar oss i vår stressade tv-spels-generation i ett intellektuellt bakvatten. Min farfar kan allt om flora och fauna, har doktorerat i kemi, är konsertpianist och överläkare. Han rabblar blommor och fåglar på latin, reciterar dikter ur minnet, kan FASS utantill. De har haft fadderbarn i Afrika, som fått egna barn och som en liten tribute döpt dem till Per-Lennart och Agneta. Inte som undertecknad som i ett förryckt förälskelserus skaffade ett fadderbarn med min flickvän, för att senare säga upp det när förhållandet surnade. Beyond kasst, jag vet. Nej, här snackar vi livslånga åtaganden, ett liv genomsyrat av genuin filantropi.
Och de har sett världen, bott i USA, utforskat den svenska fjällvärldens alla vrår, åkt till Afrika, varit på Svalbard och fotat isbjörnar. Jag ska åka till Cypern i maj och supa ner mig. Igen. Bara en sån sak.
Man kastar en blick över deras vardagsrum och ser högar av ´The Lancet´, travar med Chopin-noter på flygeln och senaste numret av Svalbards-posten, där man kan läsa att fiskare Flo blivit uppäten av en isbjörn. Svalbard, enda stället i världen där det är lag på att man måste vara beväpnad. Mina farföräldrars hemmaplan. Som coffe-table book har de "The complate handbook of bone marrow transplants".
Jag blir lite mörkrädd.
Min egen brist på ambition är som en rak höger i solar plexus.
Men mer än ovan nämnda intellektualism, så är det deras sätt att kommunicera som definierar min farmor och farfar. De småbråkar, gnabbas, drar anekdoter och håller låda, och är liksom roliga utan att själva veta om det. Denna vardagens stillsamma komik kan stundtals vara hysteriskt rolig. De har varit gifta i 50 år, de avslutar varandras meningar och berättar varandras historier, men de har ändå en sällsam förmåga att missförstå varandra helt och hållet. Så har det alltid varit.
"Per-Lennart, vad gör vi med svampstuvningen??", hörs farmor skrika inifrån köket.
"Slamsugningen?? Vilken slamsugning??", skriker farfar tillbaks.
Denna tendens till överdriven dramatik, dessa mer eller mindre medvetna missförstånd, denna vardagsbuskis, har de slipat till perfektion under de 50+ år de varit gifta. De är fett med roligast i släkten, ingen annan kommer i närheten. De har samlat på sig hundratals anekdoter, som de mer än gärna delar med sig av i tid och otid. För tioende, tjugoende, sjuhundrafemtielfte gången. Men som någon sa - a good story, like a fine wine or a woman, only gets better with age.
Som den gången då min farmor vevade ner rutan i en rondell på Öland och kastade en pirog mot vår bil, som richocetterade mot backspegeln och kraschlandade på asfalten. "Jag trodde ni var hungriga", sa hon senare.
Min farfar bytte blöjor på 50-talet. Han har spelat piano för kungen. Spelade in hemvideor i färg på 60-talet som han överförde till DVD på 2000-talet. Han är 85 år och surfar på nätet.
Han är fan min idol.
posted by Andreas Adner at 10:51 AM
2 Comments:
Hej o glad påsk! Kul att du skrivit en del sedan sist jag var här, antar att du haft lite tid över under påskhelgen. Jag har avnjutit en trevlig lunch och läst nätets bästa blogg mellan tuggorna.
Men en sak fick mig att haja till. En sak som jag trodde jag skulle slippa här. Då jag övergett de andra fulbloggarna, de vars grammatik lämnar mycket att önska och vars stavfel är fler än det finns kineser i Shanghai, så trodde jag verkligen inte jag skulle behöva läsa något så... så... fel. Se bara nedan.
"Per-Lennart, vad gör vi med svampstuvningen??", hörs farmor skrika inifrån köket.
"Slamsugningen?? Vilken slamsugning??", skriker farmor tillbaks.
Vem var det egentligen som skrek till vem? Usch och fy, jag trodde du var bortom dessa simpla misstag, jag kräver bättring! ;-)
Haha, verkar som det brustit lite i korrekturläsningen! Tur att jag har glada bloggläsare som du som gör jobbet åt mig ... ;-)
Post a Comment
<< Home