Ett liv utan TV

När jag kom hem så fattade någon slags principbeslut. Jag hade lackat ur på Aftonbladet-Sverige och ville slippa det fördummande mediabruset och Ebba von Sydow-psykosen.

Jag sket helt sonika i att köpa en TV.

Jag ville se hur det gick att leva ett liv utan Sverker Olofsson och André Pops - om det över huvud taget gick. Skulle jag överleva, eller skulle jag efter ett par veckor skaka i knarknoja, kräkas ner lägenheten och springa ner till Elgiganten och inhandla en sprillans 32-tummare? Det återstod att se.

Experimentet är nu inne på sin andra månad, och jag tänkte sammanfatta lite erfarenheter.

Att inte ha nån dumburk tror jag gör mig till lite av en social abnormitet, en outcast i en tid som mer än nånsin kännetecknas av tv-över-bredband, triple-play och video-on-demand. De flesta har en tv, många har flera. Det är typ bara jag och nån excentrisk bonde ute i den Jämtländska obygden som inte sitter och runkar till Melodifestivalen varje lördag. Vi bildar en spretig skara av samhälleliga misfits som med ökande desperation försöker hitta alternativa passtimes, annan underhållning än den som tablåläggs av den svenska mediakonspirationen...

På senare tid har Plasmor och LCD:er växt till enorma storlekar, rasat i pris och blivit var mans egendom. Folk går man ur huse för att köpa feta projektorer och blåser upp Kristian Luuk på väggar och tak ute i de röda stugorna. TV:n är mer än nånsin ett opium för massorna.

Ett missbruk.

Så är jag avgiftad nu? Dessvärre inte. Mina vänner, summan av lasterna är som bekant konstant, man byter helt enkelt ett missbruk mot ett annat.

Först vill jag lista de förväntade benefits som mitt TV-lösa liv skulle innebära.

1. Läsa mer böcker.
2. Skriva mer på bloggen.
3. Motionera mera.
4. Mer kvalitetstid med mina vänner.

Det visare sig dock snabbt att hjärnan kräver en konstant dos av passiv stimulans, frånkopplade aktiviteter som innebär ett minumum av fysisk och psykisk ansträngning. Människan har ett behov av att gå ner i vänteläge och låta reptilhjärnan zappa iväg. Det är en grundläggande drift, en den moderna människans zen-meditation, men den skillnaden att man istället för att uppnå Nirvana blir fet, blasé och Top Model-indoktrinerad.

Som sagt, en fix ger plats för en annan.

Jag har ALDRIG kollat mailet så ofta som sista månaderna. Aldrig surfat så planlöst på nätet. Aldrig sett så många idiotiska Youtube-klipp. Jag har avverkat säsong efter säsong av The Office, Kvarteret Skatan och Entourage. Jag har blivit helt avskuren från det som händer i världen omkring mig, men har fått en jävla koll på vad som händer på Wysteria Lane och på Dunder Mifflin i Scranton. Bytt en försvarlig allmänbildning mot tvivelaktiga expertkunskaper i amerikansk populärkultur.

Jag känner mig lite som Sherlock Holmes, en man med häpnadsväckande kunskaper i de mest skilda fält, men med frapperande brister i andra. En violinvirtuos som var expert på grafologi och alkemi och som kunde differentiera 200 olika sorters tobak, men inte hade en aning om att jorden kretsade kring solen. När ett stycke kunskap slinker in så trillar ett annat stycke ut.

En neuros ger plats åt en annan.

Jag är inte drogfri. Min frånkoppling, min avkoppling, är bara av ett annat slag. Jag är en narkoman som bytt ut haschet mot amfetamin. Missbruket har accelererat. Fast jag går inte längre i media-Sveriges förslavande ledband, och det är väl värt nåt antar jag. Och när våra vänner från Radiotjänst i Kiruna ringer på dörren, så är jag nog den enda i Sverige som kan säga 'Nej du Kenny, jag äger faktiskt ingen TV'.

Utan att ljuga. Det du.

Men experimentet kommer nog inte bli långvarigt. Jag kämpar redan mot impulsen att springa och köpa en dumburk... Intalar mig själv att jag bara är ute efter lite bättre bild när jag kollar på South Park, en lite större skärm till MacBook:en. Det är förljuget, jag vet det så väl. Den nya TV:n kommer bli en inkörsport till tyngre droger, och snart sitter jag där med digitalbox och Canal Plus-abbonemang. Och blir fet, ful och förslappad.

Som bekant, against the forces of Peter Jidhe there can be no victory.