Småsöt

Hon var lite småsöt sådär, satt mitt emot mig på tåget till Kalmar. Blont hår i flätor, en rödspräcklig skjal runt halsen. Linne, nitbälte och Cheap-monday-jeans. Ett bord mellan oss, en trave böcker och några tidningar. Rocky. Cosmopolitan. Kanelbullar och en tåg-kaffe i kartong.

Jag sneglade lite, kastade lite trevande blickar, slängde blyga sneglingar. Inbillade att hon kastade några tillbaks, som hastigast, när hon inte trodde att jag såg. Det dröjde till nånstans mellan Flen och Katrineholm innan jag tog mod till mig och sa något. Något trevande, oskyldigt, något om vädret eller klockan, jag minns inte riktigt. Hon svarade, artigt tillmötesgående. Tyckte mig se en hint av ett leende, men jag är inte helt säker. Middagssolens strålar genom tågfönstret tände små gnistor i hennes ögon och fick hennes lätt glossade läppar att gnistra. Hon hade ett 'U-shaped smile' tänkte jag, för att i momentet efter banna mig själv för att jag fortfarande hämtar alla mina referenser från 'The Game'. Ja, nog log hon allt. Knappt märkbart, men ändå.

Hon gillade Kaizers Orchestra. Hade just läst 'Snabba Cash', precis som jag, och undrade om livet på Stureplan verkligen var sådär. Jag sa att jag inte hade en aning. Hon hade en syster i Hälleforsnäs. En bror i Stockholm. Hon hade aldrig varit på festival.

Det är något speciellt med dessa livets korta möten. Den här insikten om dess förgänglighet, kapitulationen inför det faktum att vi antagligen aldrig kommer ses igen, att jag inte kommer få lära känna henne ordentligt, aldrig får fördjupa mig i hennes egenheter, aldrig hinner börja irritera mig på hennes brister och konstigheter. Vi småpratade. Bagatellartade samtalsämnen, mycket om väder och vind, en del om livet, inte så mycket om programmeringen. Hon bjöd på förstulna blickar, jag bjöd tillbaks. Hennes söta leende då vi hade våra korta stunder av samförstånd, då vi hittade någon liten gemensam beröringspunkt. Nåt band, nån film. Nåt sånt. Inga krav, inga förpliktelser, bara vetskapen om att den tid vi har tillsammans är begränsad, flyende, flyktig. Ett 'Before Sunset' i miniatyr, på tåget någonstans mellan Västerås och Kalmar. Fast utan kyssarna och romantiken. Utan den nattliga vandringen i Wien. Utan löften att ses igen fem år senare. Man kan inte få allt, antar jag.

Hon klev av tåget i Alvesta.