New age für alles

Vi mötte upp i en dunkel lokal i Gamla Stan, nära slottet. En oansenlig dörr i ett gammalt hus ledde in till något slags galleri, där en spretig samling människor satt i små sammetsöverdragna fåtöljer, i dunkelt ljus, alla i spänd förväntan. Det var konversationsklubbens andra möte, jag hade missat det första. Belysningen var dämpad, väggarna täckta av tunga textilier. Vinet var rött, och välbehövligt.

Temat för kvällen var auror. Energier.

Det var en kvinna som såg dom. Energierna. Runt människor, i kyrkor och på speciella platser. Tydligen en sällsynt förmåga. Hon berättade med inlevelse om när hon först blivit medveten om sin gåva, när hon första gången sett ett skarpt sken avteckna sig kring någon i hennes närhet. Hur hon med tiden lyckades tygla sin förmåga, tämja den och förstå den.

Energierna runt en människa är en reflektion av dennes inre. Sjukdomar, neuroser och psykisk obalans, allt gick att utläsa ur det kraftfält som omgärdade oss alla.

Någon hade en pulserande aura, någon annan ett hål i sitt energifält, precis till vänster om tinningen. Min kompis energi var kompakt gul. "The force is strong in that one", tänkte jag.

Min var blågrön. Det tydde tydligen på en inre konflikt, en pågående kamp mellan det jag var och det jag ville vara. "I sense a disturbance in the force", tänkte jag och fnissade lite inombords för att jag var så skönt Star Wars-nördig.

Konversationen gled in på slagrutor och feng shui. Jag åt kladdkaka och försökte betvinga bakfyllan med mineralvatten och slagruta.

Nästa gång blir det improvisationsteater. Stay tuned.