Kommunistkaraoke

Det är sjukt kul att äta middag med kineserna. Mina kollegor tar alla chanser de får att bränna avdelningsbudgeten på mat och dryck, och igår var det dags igen. Man stängde ner kontoret efter lunch, hade nån slags avdelningsaktivet på eftermiddagen och skulle sedan äta middag på en schysst restaurang i Pudong framåt kvällen.

Självklart var även respektive välkomna, så restaurangen fylldes snabbt med en massa småfnittriga, sockersöta flickvänner och nån enstaka tystlåten, bortkommen pojkvän. När man sysslar med mjukvaruutveckling så tenderar honkönet till att vara underrepresenterat, åtminstone på kontoret. När man äter ute så är det precis tvärtom, idel söta kinesiskor så långt ögat når. Hur mina introverta, asociala datanörds-kollegor lyckats få ihop det med dessa skönheter övergår mitt förstånd...

Som vanligt så äts det galet mycket mat. Våra fyra dedikerade servitriser ser till att strömmen av tallrikar, grytor, fat och soppskålar är stadig. Jag tycker det mesta är gott och äter glupskt av allt, fäktar med ätpinnarna, spiller ner mig och kladdar på duken. Jag har aldrig riktigt lärt mig hur man för sig i finare hus. Får hoppas att jag aldrig får nobelpriset, så jag slipper tappa 'Den Halstrade Musslan' i prinsessan Madeleines knä på Nobelmiddagen...

Vissa maträtter är lite svårtydda, ibland vet man inte riktigt vad det är man äter. Jag brukar fråga Leo vad det är för nåt, och får alltid samma svar. Han lägger pannan i djupa veck, begrundar, och svarar: "It is something made from bean". Tydligen är all mat gjord på bönor, även det som jag kunde svära på var kött eller fisk.

Man sitter vid ett stort runt bort, maten står på en roterande glasplatta. Vill man ha nåt så får man snurra till sig det, det gäller att hinna med i svängarna. Jag fångar upp nåt från ett tallrik som åker förbi, ser ut som något slags skaldjur.

"Mmm, this was good. Is it some kind of shrimp?"

"No, it is some kind of bug."

Förstod plötsligt varför ungefär hälften av mina kollegor låtit fatet med de brunsvarta skalbaggsräkorna passera förbi orört. Verkar som om även kineserna, trots sitt rykte, har sina kulinariska begränsningar. Men jag tuggar och försöker hålla god min, man får ju ta seden dit man kommer...

"It is an insect that lives in the ground, and then climbs up the tree and flies around and sings. It is specialty from my hometown!", förklarade L, min projektledare.

L ja, han är kanske en av de skönare kineserna på avdelningen. För honom är det en hederssak att visa att även en kines kan supa till, och han ser till att glasen hålls fulla med kinesiskt öl hela kvällen. "Free flow of Tsingtao!" L kommer från norra Kina, som tydligen är känt för att fostra Kinas värsta suputer, ett rykte som han gör sitt bästa för att upprätthålla. Eftersom jag är svensk, och svenskar har rykte om sig att dricka som svampar, så är jag hans självklara drinking-buddy. Åtminstone tycker L det. Jag kastar längtande blickar på Leos ananasjuice, jag har aldrig riktigt gillat öl...

Det har gått ett par timmar, de flesta kineserna har fått i sig mer än en halv öl och börjar bli runda under fötterna. H, min självutnämnde relationsrådgivare och äktenskapskonsult, lutar sig fram mot mig med nåt förtroligt i blicken.

"You know Andreas, you should be able to find a chinese girl. You are well educated, have a reasonable salary and a nice apartment."

H är väldigt förbryllad över hur jag efter så lång tid i Kina fortfarande inte har nån flickvän, och har bestämt sig för att hjälpa mig ta tag i min situation. H har den bestäma åsikten att varje dag som jag spenderar som singel i Shanghai är bortkastad tid, han tycker att jag ska 'komma in i matchen'.

"I can maybe introduce you to some nice girl, so that you can also bring a girl to such dinner like this."

Jag bestämmer för att byta samtalsämne, känner inte riktigt för att fördjupa mig i min sociala status just ikväll. Film är ju alltid kul, kan ju prata om det.

"You know, I saw a movie yesterday, It was about two cowboys that fell in love with each other. They were both boys." H skruvar på sig besvärat, drar sig tillbaks, bestämmer sig för att spara sina gedigna Dr Phil-råd till någon som lyssnar.

Medan jag bondat med H har L hunnit runt hela rummet och skålat med hela arbetslaget, och deras respektive. Nu kommer han stapplande tillbaks med dimma i blicken. "Too. Many. Bottom Up. Not good." Han rasar ner på stolen, fixerar blicken på väggen mittemot, säger inte så mycket mer resten av middagen.

När vi ätit klart så rullar servitriserna fram några högtalare, ett mixerbord och ett par mikrofoner. Det är dags för kinesisk karaoke.

På storbilds-tv:n rullar "musikvideor" i grälla färger, där vackra kinesiska flickor strosar genom rosenträdgårdar och drömmer om den stora kärleken. Böljande landskap, prunkande grönska, dammar och fontäner. Ur ingenstans dyker den bildsköne pojken upp, sveper iväg flickan i en passionerad omfamning. Inga kyssar här inte. Allt till smäktande, traditionellt kinesiska toner.

Jag kväver impulsen att chocka kineserna med min enorma karaoke-talang. En snabbtitt i låtlistan gav vid handen att låtar på engelska lyste med sin frånvaro. Synd, "Living next door to Alice" får vänta till någon annan gång.

Det är lite avvaktande till en början, men efter ett par låtar vaknar kineserna till liv, börjar sjunga så det står härliga till. Stämningen är hög, och än högre blir den när man börjar sjunga gamla kommunistiska kampsånger. Nu börjar verkligen musikvideorna flippa ur. Det är marcherande soldater, Mao som glatt skakar hand med bönder, Mao som poserar framför Förbjudna staden, Mao som skjuter pilbåge. Kineserna är i extas, det är värsta "Allsång på skansen"-stämningen.

L, som nu har vaknat ur sin Tsingtao-inducerade koma förklarar för mig vad som får kineserna att gå igång på allvar.

"You know, if it is not a love song, it is a song from the cultural revolution."

Det finns tydligen en massa såna låtar från seklets mitt, när det var högsta mode att skriva hyllningshymner till den store ledaren. Det finns uppenbarligen en outsinlig sångskatt från den här tiden, och kineserna kan ta mig fan varenda låt utantill. Resten av kvällen går i propagandans tecken, det skrålas, sjungs och skålas, medan man river av den ena Commie-hitten efter den andra.

"All the gold in Beijing belongs to chairman Mao!"

Texterna är grymt sköna. Dåtidens textförfattare måste verkligen ha slagit knut på sig själva i sina försök att överträffa varandra i kommunistiskt rövslickeri.

"The sun always shines on chairman Mao."

På storbildsskärmen syns Mao med en bebis i famnen, i förgrunden bönder som gräver nån grop. Snabbt klipp till Mao som inspekterar nåt brobygge, övergång till Mao som dricker te, spelar flöjt, kastar frisbee, spelar paintball, dansar breakdance. Närå. Han ser folkkär ut, som Bosse Larsson ungefär. En landsfader i grå commie-uniform.

"Chairman Mao is the reason the grass grows."

Yes, så är det nog. När inspirationen tryter så förfaller en av kulturrevolutionens låtskrivare till att jämföra den stora ledaren med gödsel. Snyggt. Han fick nog en kula i huvudet, men låten blev ju en evergreen.

Mätt på skalbaggar och "Absolut Mao"-hits, så tar jag taxin hemåt...