Livet i lådor

Så, var det dags igen då.

Återigen påbörjas den mödosamma processen att packa ner livet i lådor. Flyttlådor. Tidigare har det skett med nån slags förhoppning om att lådorna snart ska packas upp igen. Att saker ska ställas fint på plats, gardiner sys, fondväggar målas och mysbelysning installeras. Att bo ska byggas. Men inte den här gången... Jag vet ju hur det blir, tiden för självbedrägeri är över.

Nu skickar jag skiten till magasinering, på obestämd tid. 350 spänn i månaden, billigare än vilken jävla hyresrätt som helst. Som hittat.

Jag fortsätter skjuta upp mig liv. Det är så det känns. Senaste tre åren har jag flyttat åtta gånger, fram och tillbaks över vårt avlånga land. 2-3-4:e handskontrakt, delade duschar, suspekta studentkorridorer befolkade av kufiska övervintrade humanister med 12 års studier och lika många CSN-poäng. Män med flätat skägg och tjocka flickvänner som lyssnar på finsk folkmusik och lajvar. Sånt folk.

Min första egna lya var i en sunkigt nedgången studentkorridor i Linköping, bebodd av 8 personer och ett par tusen mjölbaggar. En korridorskatt drack öl och rökte hasch passivt i allrummet. En knasig matematiker kokade stenar på spisen och korsbefruktade sniglar i sitt terrarium. Hans flickvän tvingade honom att ha på sig en cykelhjälm inomhus en hel dag som straff för att han hade tittat på nakenbilder på datorn. Det hela var väldigt bisarrt.

Sedan drog jag till Uppsala, hittade ett centralt rum med fett hög hyra. Skulle dela lägenhet med en 19-årig ryss. Trodde jag. Fick senare veta att hans 80-åriga mormor ingick i dealen. Hon cruisade runt i lägenheten med sin rullator, ojade sig på obegriplig Kazakhstanska och bjöd på ryska piroger. En gång kom jag hem aprak mitt i natten, snubblade på toalettborsten och rev ner torkställningen med ett ljudlig brak. Tanten till akuten med hjärtproblem. Jag skojar inte, hon kunde dött. Återigen, bisarrt.

Sedan till Västerås, till det som skulle vara det verkliga livet. Livet efter studierna. Ni vet, det där som folk har pratat om i alla år, tiden då de akademiska studierna ska omsättas i förvärsarbete, bostad, bil och Svensson-liv.

TV-kvällar. Par-middagar.

Jo, jag har faktiskt en fin lägenhet. Mitt i stan, 70 fucking jävla kvadrat. Balkong med kvällsol. Jag har den fortfarande, två veckor till. Men sen är det slut på leken.

Ödet vill annorlunda.

Ödet skickar mig till Stockholm, till Körsbärsvägen, mitt i det mörkaste teknolog-ghettot. Min 8-åriga flyttkarusell slutar alltså där den började, mitt bland nördar med flaskbottnade glasögon och tjocka flickvänner som lyssnar på finsk folkmusik och lajvar. Cirkeln är sluten.

Men en soffa i polarens vardagsrum är ändå nån slags stabilitet, nån slags fast punkt. Trodde jag. Men som så många gånger tidigare, icke. ICKE!

Nästa anhalt verkar bli Oslo. Oljelandet i väst.

Jag skjuter upp mitt liv. Igen.