Tyst diplomati

Gjorde stan igår kväll, för första gången i Oslo, och idag känns det som huvudet har körts 10000 varv i en urananrikningscentrifug. Synden straffar sig själv, som mormor skulle sagt.

Kvällen slutade på ett ställe som hette 'Onkel Donald', och det var riktigt najs. Jag och min finska kollega hittade två söta norskor från Stavanger som vi försökte prata väder og vind med. Gick sådär, varken jag eller finnen fattade ett ord av deras bondnorska Helly Hanses-dialekt. Finnen bytte till engelska medan jag låtsades som ingenting, nickade instämmande, sa "Akkurat" med poissonfördelade intervaller och försökte se allmänt språkligt begåvad ut. Jag lurade nog ingen, allra minst jentan från Stavanger.

Efter en flaska bubbel så var vi kungligt övertända, och trodde vi ägde stället. Körde macarena på dansgolvet, studsade upp och ner till "Alla vill till himmelen men få vill väl dö". Svenskfinskt fylleövermod i full utblomning.

Den stora skillnaden mellan att gå ut i Sverige och Norge är att medan svenska tjejer ju som bekant är dryga och sura, så var norska tjejer glada och trevliga. En intressant observation att föra till resejournalen.

Jag gick väl hem runt tre-tiden, när jag känt att jag dragit mitt diplomatiska lass. Stärkt samhörigheten med våra nordiska grannar. Spridit den svenska modellen internationellt.

Sossarna borde tacka mig för att jag fört folkhemmet på export.

Och spritnotan borde jag kunna skicka till exportrådet.