På spaning efter den tid som flytt

Det var länge sedan jag var förälskad. Riktigt förälskad.

Det fanns en tid då jag blev jag kär hela tiden. I klasskompisar, studiekamrater, tjejen jag såg på bussen. Flickan på campingen. Granntjejen. Det gick oftast över på en dag, och när ruset lagt sig så undrade jag vad det egentligen var jag hade sett i henne, vad det var jag hade känt. Det kändes fjärran. Obegripligt.

Overkligt.

Och så där höll det på. År efter år. När jag var yngre, alltså.

Inte längre, tyvärr.

Sista gången jag var riktigt nere i en tjej var väl ett par år sedan. Jag hann flyga på små moln ett tag, innan hon bestämde sig för att slita hjärtat ur kroppen på mig. Det gjorde ont ett tag. Sen blev det bättre.

Men för varje gång mitt hjärta krossas så förlorar jag något litet av mig själv. Lite av min oskuld, lite av min barnsliga naivitet och min vilja att ge mig hän helt åt någon annan...

Numera, när känslorna väl börjar gro så kommer de oftast av sig innan de hunnit ta fast form. Det känns som att bitterheten över att ha älskat och förlorat på något sätt har immuniserat mig mot fjärilar i magen.

Förälskelsevaccin. Förtjänar inget Nobelpris i medicin, tycker Andreas.

När jag var liten så sov en tjejkompis från min klass över hos mig. Jag vaknade mitt i natten av att hon höll min hand. Jag tryckte den, hon tryckte tillbaks. Så där höll vi på i vad som kändes som timmar. Hennes hand i min.

Oskyldigt som fan.

En liten beröring, men den väckte den där bubblande känslan i magen som får tiden att stanna upp, allt runtomkring att sakta flyta iväg, fade:a ut, och ersättas av bara stunden. Och nuet. Och ett bultande hjärta.

Vi somnade. Sen vaknade vi igen och hon berättade om ett ett slott på landet, med lönngångar och spöken i. Jag lyssande under andakt. Hon var blond, blåögd, och söt som en sockerbit. Jag var kär.

I skolan på träslöjden så spelade dom "You" med "Ten Sharp" på radion, vår låt. Hon hyvlade sin skärbräda och var så underbart vacker så att det knöt sig i bröstet på mig. Jag sandpapprade lite, spikade i nån spik, kastade blickar i smyg och ville inget hellre än att få ta henne i mina armar och ge henne världens största puss.

Vi var ihop ett tag, sen gjorde hon slut. Det var jobbigt ett tag, sen blev det bättre.

Det blir alltid bra med tiden. Bra, och lite, lite bittrare.