Bakom fiendens linjer, del 1

I boldly went where no Stockholmare has gone before. Till ett främmande land, långt bakom fiendens linjer. Jag åkte till Malmö, parkernas stad.

I Malmö bor min gamla barndomskompis Björn. Jag har knappt sett honom sen midsommar, så det var dags att catcha upp lite.

Björn bor ståndsmässigt, i en andrahandstvåa i Downtown Malmö. Smakfullt inredd, som sig bör. Framför vardagsrumsfönstret och balkongdörren har han ställt en bokhylla i massiv ek, vilket stänger ute allt dagsljus och effektivt hindrar passage till uteplatsen.

"Balkonger är för tjejer", säger Björn.

När det gäller inredning, så lämnar Björn inget åt slumpen. Hans hem är en veritabel uppslagsbok av referenser till olika epoker, stilar och arkitektoriska inriktningar. Högen av reklam i tamburen andas avant-garde. Härvorna av nätverkssladd och nystanen av högtalarkabel i vardagsrummet är en närmast övertydlig hänsyftning till sen rysk 1800-talskonstruktivism.

Att det inte finns toapapper eller tandkräm är en kärleksfull blinkning till minimalismen.

Jag önskar att jag hade Björns förmåga att inreda på ett sätt som förenar stil och estetik med funktion. För att fritt citera Ernst Kirchsteiger; "När Björns inpruttade kalsonger ligger i en hög på sovrumsgolvet, då finns det inte så mycket mer för en inredare att göra där."

Vi tar en promenad genom parkernas stad, fortsätter ner mot vattnet och beundrar Turning Torso och dess fashionabla omgivningar. Björn driver en tes om att borgarna aldrig hade kommit undan med att bygga ett lyxbostadsområde i en gammal industrihamn. Då hade det ansetts vara överklassfasoner och slöseri med skattepengar. Men med sossarna vid makten gick det ju bra, då förvandlades det istället till ett "integrationsprojekt som skapade arbetstillfällen åt bygden".

Med 'integration' menas i detta fall alltså att pressa in lyxbostäder och höginkomsttagare i Malmös nedgångna stadskärna. Ett lovvärt initiativ, på min ära. Låt oss höja glasen för den socialdemokratiska dubbelmoralen som gett oss såna fina, strandnära lägenheter. Mer sånt!

När kvällen kommer går vi hem och dricker Jägerbomb och kollar på gamla journalfilmer.

Malmö när seklet var ungt. Byggandet av Sveriges första motorväg. Folkhemmets framväxt skildras i svartvitt och på urtvättad färgfilm.

Vi får se hur Husarerna, Malmös stolta beridna bataljon, fick se sin garnison rivas för att ge plats åt ett toppmodernt shoppingcentrum i 27 våningar.

Shoppingcentret Kronprinsen.

"Moderna byggnadsmaterial kräfva moderna arbetsmetoder", snattrar speakerrösten på nasalt rapp journalfilmssvenska medan ett gäng Caterpillars jämnar den borg där Husarerna har huserat i generationer med marken.

Tegel och tradition möter formgjuten betong.

Arktitekttjejen jag träffade härom helgen skulle kallat det brutalism, att det var en konstform. Hon skulle sagt att det finns en nödvändighet i att det gamla ger plats åt det nya. Hon skulle sagt att jag var en idiot som trodde att jag kunde få omkull henne genom att namedroppa finska arkitekter, som jag uppenbart googlat medan hon varit på toaletten.

Jag kan hålla med om det sista. Men jag har svårt att se hur förstörelse kan vara konst.

De en gång så stolta Husarerna föll offer för det framväxande moderna Svenska folkhemmets eroderande krafter. De var beridna kraftfulla män med lans, hjälm och svärd. Starka och mäktiga. Inte ens de kunde stå emot när förändringens vindar blåste i mitten på förra århundradet.

Björn och jag har inga lansar eller svärd. Vi är ingenjörer. Björn har en Saab från ´85. Vilken chans har vi om förändringens vindar åter börjar vina?

Vi reflekterar i tysthet över vår förgänglighet. Sedan tar vi en Redbull-Jäger till.

Vi dricker Husarernas skål ikväll.