Projektexekvering

På vägen hem från helgens midsommarfest, på tåget från Sala till Stockholm, ägnade jag och Björn oss åt lite existentiell analys. Den görs ju bäst i spritdimmorna.

Hela livet har man formulerat mål. Haft förhoppningar och önskningar om hur tillvaron och livet ska gestalta sig. Med åren så breddar man sig, får en allt större begreppsapparat och lär sig klä sina föreställningar om framtiden i allt större, finare ord.

Man ska skriva en personliga agenda.

Man ska låta sitt leverne vila på ett fundament av fasta, sunda värderingar.

Man ska systematisera jobbet, fritiden och livet enligt beprövad metodik. Rensa alla inkorgar. Läsa och implementera "Getting Things Done". Alltid veta vad nästa steg är i det projekt som är 'Lyckan'.

'Lyckan'. Projektet där döden är din deadline och du är ensam projektledare, sitter ensam i styrgruppen och får skriva all jävla teknisk dokumentation själv. Projektet är viktigt som fan, och går det åt helvete så får du inga flera uppdrag, var så säker.

Med åren har man lärt sig att klä sina drömmar i allt mer akademiska ordalag och lärt sig ägna sig åt än mer intrikat självanalys.

När jag var 16 var det typ, "Öh, jag vill ha en snygg tjej och en schysst lägenhet. Sen vill jag ha mycket pengar och en snabb bil."

Nu är det typ, "Jag vill kunna gå in med tillräckligt med insats för att klara en räntehöjning på fyra procent och så vill ha en tjej som kan chippa in hälften på en stambytt trea i innerstan, och som delar min syn på barnuppfostran."

Vuxnare, visst. Men det vi vill har inte förändrats så mycket.

Vi har blivit bättre på att förfina och avgränsa målbilden i livsprojektet, men har vi egentligen större förutsättningar att komma dit vi vill? Förstudiematerialet i livsprojektet täcker numera flera hyllmeter, och vi har travar med fina ritningar, men har vi fler verktyg i vår verktygslåda?

Har vi blivit bättre på att lösa uppgiften?

Vete fan.