Litterär summering
Som konsult i Oslo har jag inget liv, som min söta flickvän var snäll nog att poängtera häromdagen.
Med andra ord har jag gott om tid att förfalla åt mina perversioner. Då det är för dyrt med sprit och droger i Norge så jag har istället läst ett gäng tunga böcker om Bush-administrationen. Perverst var ordet, sa Bull.
"Hubris", av Michael Isikoff och David Corn, handlar om hur administrationen sålde Irak-kriget till den amerikanska allmänheten innan invasionen. Man minns ju bevingade ord som:
"We know for a fact that Saddam Hussein is stockpiling Weapons of Mass Destruction."
Ehhh.... nej.
Eller dom legendariska 16 orden från Bush:s state of the union-tal:
"The british government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa".
Detta visade sig ju vara en fabrikation av en italiensk agent med det sköna porrfilmsnamnet Rocco Martino. Skön kille.
Sen läste jag gamla CIA-chefen George Tenets memoarer, "At the center of the storm". Snubben är redigt sur, han känner sig tagen i baken av Vita Huset och ser en chans att berätta hur saker och ting verkligen ligger till. Han ägnar ett helt kapitel åt att kasta skit på journalisten Bob Woodward som i en annan bok, "Plan of Attack", hävdar att Tenet sagt att frågan huruvida Saddam hade massförstörelsevapen var ett "Slam-dunk case". Detta är tydligen någon slags sportmetafor och betyder ungefär, "Har Saddam vapen? Bajsar björnen i skogen? Kostar en Big Mac i Norge 200 spänn? Kompilerar jag min Linux-kärna var dag? Svaret är Ja!". Han avslutar kapitlet med:
"Slam dunk, he said, was the basis of this incredibly critical decision the President and his war cabinet were making on, do we invade Iraq?
I have another two-word reaction to that statement. This first word is 'bull'.
Lite humor, för att komma från en gammal CIA-chef, liksom.
Sen läste jag "State of denial", av just Bob Woodward. Han har skrivit två böcker tidigare, "Bush at war" och "Plan of Attack". I de böckerna strök han Bush medhårs och skriver snälla saker om hur stark och modig Bush är, med sin cape, sitt svärd och sina kryssningsmissiler. I den sista boken, skriven efter det stod klart att kriget skulle gå åt helvete, är han inte lika trevlig. Följande slutsatser kan dras:
Rumsfeldt är en maktfullkomlig psykopat.
Bush är en idiot som inte kan medge ett enda misstag, och lever i fullständig förnekelse.
Cheney är likadan.
Rice är en svag tant som låter sig gangbangas (i överförd bemärkelse, givetvis...) av grabbmaffian ovan.
En lite mer nyanserad slutsats är nog att administrationen styrs mer av en förryckt idé om att påtvinga världen demokrati, än av en vilja att stjäla olja och göda sin försvarsindustri. Det är ju annars den senare uppfattningen som gäller i DDR-Sverige, där Bush-bashing är nationalsport och Michael Moore är hedersmedborgare.
Sist men inte minst läste jag "Audacity of hope" av Barack Obama. Ni vet, han som eventuellt kan bli demokratisk presidentkandidat om han inte får stryk av Clinton-maffian. Han verkar trevlig.
Synd att hans namn är en olycklig permutation av "Saddam Hussein" och "Usama bin Ladin".
Men det kanske de pålästa och fördomsfria amerikanska väljarna kan bortse ifrån... Vad vet jag.
Med andra ord har jag gott om tid att förfalla åt mina perversioner. Då det är för dyrt med sprit och droger i Norge så jag har istället läst ett gäng tunga böcker om Bush-administrationen. Perverst var ordet, sa Bull.
"Hubris", av Michael Isikoff och David Corn, handlar om hur administrationen sålde Irak-kriget till den amerikanska allmänheten innan invasionen. Man minns ju bevingade ord som:
"We know for a fact that Saddam Hussein is stockpiling Weapons of Mass Destruction."
Ehhh.... nej.
Eller dom legendariska 16 orden från Bush:s state of the union-tal:
"The british government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa".
Detta visade sig ju vara en fabrikation av en italiensk agent med det sköna porrfilmsnamnet Rocco Martino. Skön kille.
Sen läste jag gamla CIA-chefen George Tenets memoarer, "At the center of the storm". Snubben är redigt sur, han känner sig tagen i baken av Vita Huset och ser en chans att berätta hur saker och ting verkligen ligger till. Han ägnar ett helt kapitel åt att kasta skit på journalisten Bob Woodward som i en annan bok, "Plan of Attack", hävdar att Tenet sagt att frågan huruvida Saddam hade massförstörelsevapen var ett "Slam-dunk case". Detta är tydligen någon slags sportmetafor och betyder ungefär, "Har Saddam vapen? Bajsar björnen i skogen? Kostar en Big Mac i Norge 200 spänn? Kompilerar jag min Linux-kärna var dag? Svaret är Ja!". Han avslutar kapitlet med:
"Slam dunk, he said, was the basis of this incredibly critical decision the President and his war cabinet were making on, do we invade Iraq?
I have another two-word reaction to that statement. This first word is 'bull'.
Lite humor, för att komma från en gammal CIA-chef, liksom.
Sen läste jag "State of denial", av just Bob Woodward. Han har skrivit två böcker tidigare, "Bush at war" och "Plan of Attack". I de böckerna strök han Bush medhårs och skriver snälla saker om hur stark och modig Bush är, med sin cape, sitt svärd och sina kryssningsmissiler. I den sista boken, skriven efter det stod klart att kriget skulle gå åt helvete, är han inte lika trevlig. Följande slutsatser kan dras:
Rumsfeldt är en maktfullkomlig psykopat.
Bush är en idiot som inte kan medge ett enda misstag, och lever i fullständig förnekelse.
Cheney är likadan.
Rice är en svag tant som låter sig gangbangas (i överförd bemärkelse, givetvis...) av grabbmaffian ovan.
En lite mer nyanserad slutsats är nog att administrationen styrs mer av en förryckt idé om att påtvinga världen demokrati, än av en vilja att stjäla olja och göda sin försvarsindustri. Det är ju annars den senare uppfattningen som gäller i DDR-Sverige, där Bush-bashing är nationalsport och Michael Moore är hedersmedborgare.
Sist men inte minst läste jag "Audacity of hope" av Barack Obama. Ni vet, han som eventuellt kan bli demokratisk presidentkandidat om han inte får stryk av Clinton-maffian. Han verkar trevlig.
Synd att hans namn är en olycklig permutation av "Saddam Hussein" och "Usama bin Ladin".
Men det kanske de pålästa och fördomsfria amerikanska väljarna kan bortse ifrån... Vad vet jag.
posted by Andreas Adner at 9:48 AM
4 Comments:
Hej Andreas! Jag förstår inte alls det perversa i det här. Har också läst flertalet av dessa böcker. Du kan utöver dem få låna Living history - Hillarys biografi, Bill Clinton - An American journey och två böcker om det amerikanska presidentvalet 1996.
/Pär
Som alltid, ett nöje att läsa din blogg. Inte för att jag har särskilt mycket över för bush-administrationen, men att svenskar skulle vara mer fördomsfria och påläsa än amerikaner är jag inte så säker på dock. För att återknyta till skattepratet i förra inlägget så svarade majoriteten av de tillfrågade svenskarna i en undersökning "31-33%" på frågan hur mycket skatt de betalade, när den faktiskta siffran är nära nog dubbelt så hög. Obama verkar vara en trevlig nog kille, men vore en katastrof för USAs ekonomi. Är du intresserad av killen som borde bli USAs nästa president så släng ett öga på Ron Paul, finns gott om material på youtube, enjoy :)
Tjenare! Jo, jag är inte heller så säker på att vi svenskar verkligen är helt pålästa och opartiska i denna fråga när i uttalar oss om landet på andra sidan Atlanten.
Jag kan dock rekommendera att se filmen "Outfoxed", om man nu vill få lite mer bränsle på sina fördommar.
en förnärmad flicka skulle vilja poängtera att det var DU och bara DU som uttryckte att DU inget liv har i Norges huvudstad.....just det....så att ehhhhh!
Post a Comment
<< Home