Surt, sa festivalräven

Vi hade planerat det hela ända sen vi steg av bussen när vi kom hem från Roskilde 2006. Att åka tillbaks. Det hade varit en vecka av strålande sol, vackra flickor och skön musik. Klart vi skulle dit igen. Inget snack.

Köpte biljett för 3 månader sen. Vi roddade, fixade, trixade. Hyrde samma buss som tagit oss dit förra gången och fyllde den med sugna festival-goers. De som varit för lata för att köpa biljett i tid lyckades på något magiskt sätt få tag på en lagom i tid till festivalen.

Spriten var inköpt. Väskorna packade. Boomboxen inhandlad. Förväntan låg i luften. Rapporter om syndafloden och lervällingen i Danmark viftades bort.

Glada i hågen klev vi på vår fina festivalbuss av årgång 1967. Den med ratten på höger sida, byggd innan högertrafikomläggningen. Vårt ship of dreams.

Efter att vi fyllt upp den med diesel för 1600 spänn så rasade växellådan ihop. Med den våra festivaldrömmar.

Bussen lastades ur och bogserades hem. Folket skingrades för vinden. Biljetterna såldes på Blocket.

Tomhet, mina vänner. Kall, allomfattande, bottenlös tomhet.

Fy fan.

Nu sitter jag i Uppsala, och bitterheten har rätt snabbt bytts ut mot en överraskande känsla av välbehag. Här skiner solen. Jag är ren och fin. Går upp tidigt och går ut och joggar.

Bygger upp istället för att bryta ner.