Bakom fiendens linjer, del 2

Ni som läste mitt sista inlägg vet att jag nyligen gjorde en resa mot bättre vetande, en utflykt till Det Riktiga Sverige. Jag besökte ett främmande land där pojkarna läser Slitz, custom-trimmar sina bilar och lyssnar på Magnus Uggla på hög volym. Jag överlevde mirakulöst, lyckades fly tillbaks till civiliserade trakter, och tänkte nu bearbeta upplevelsen tillsammans med er. Bloggen är mitt terapeutiska instrument. Och du, käre läsare, är min terapeut.

Låt oss börja.

För att bättre kunna tillgodogöra sig nedanstående reflektioner så tror jag att det är bra att ge läsaren lite bakgrund, skänka lite förståelse för var jag kommer ifrån, och hur jag kom dit jag är idag. För att förstå samtiden, måste man förstå historien, och allt det där... Visst, de allra flesta av er som läser bloggen känner ju redan mig, vi har vuxit upp tillsammans och ni delar säkert många av mina neuroser. Vi har haft nöjet att tillbringa våra unga år i samma hermetiskt tillslutna akademikerbubbla - i Universitetsstaden Uppsala. Vi har alla begåvats med en insikt i vikten av att utbilda sig, en klädsam von-oben attityd, och framförallt en latent oförmåga att relatera till, interagera med och passa in bland människor från Det Riktiga Sverige.

Men mer om detta senare.

Ni som kommer från Uppsala vet vad jag pratar om. För er andra är det på plats med en liten dissektion av Uppsala-neurosen, dess yttringar och dess orsaker.

Jag växte upp i Flogsta. Flogsta, ett idylliskt bostadsområde i Uppsalas västra utkant där strävsamma familjefäder och kärleksfulla mödrar vårdade drömmen om den svenska kärnfamiljen i rader av gröna, gula och bruna radhus. Det kunde varit vilken slumrande småstadsidyll som helst. Men make no mistake, detta är Uppsala.

I min gränd fanns det fyra professorer.

Jag skojar inte, fyra jävla professorer. Säkert lika många doktorer. Middagar med grannarna var som avsnitt av "Fråga Lund", där de metafysiska resonemangen blev mer och mer högflygande allteftersom vinflaskorna tömdes.

Vi satt intill, på barnbordet. Drack Pommac och betraktade våra föräldrar i tyst beundran.

Vi var unga, formbara, och sög åt oss som svampar. Våra fäder lärde oss att det enda goda resonemanget var ett abstrakt sådant. Våra mödrar lärde oss att våra ställningstaganden skulle kunna visas medelst stringent bevisföring. Våra bröder och systrar lärde oss att klä våra åsikter i ord som Vanliga Människor från Det Riktiga Sverige omöjligen kunde förstå.

Det var så vi fann vår gemenskap. Vi kände att vi var speciella. Utvalda. Vi talade vårt eget språk. Vi visste att vi var finare, mer insiktsfulla och smartare än Vanliga Människor. Med näsan i vädret skulle ta världen med storm.

Vad vi inte visste var att Uppsala inte var som Världen. Långt därifrån. Det fick vi reda på först långt senare. Det visade sig att en uppväxt i Uppsala formar ett sinnelag som är synnerligen illa lämpat för Världen Utanför.

Orsaken är denna.

I Uppsala gäller andra regler än i andra städer. Ett beteende som i Arvika eller Sveg skulle betraktats som förkastligt, är i Uppsala istället ofta helt accepterat. Det som på andra ställen ses som mänskligt förfall, omges i Uppsala istället av ett slags förfiningens skimmer.

Det är helt OK att bli så full att du bajsar på dig och trillar ner i Fyrisån, så länge du inte är för full för att citera Tranströmer och diskutera Dostojevski. Klarar du det är du inte längre äcklig, utan studentikos. Och då är allt förlåtet. För i Uppsala veta vi att lika delar flitigt läsande och socialt umgänge kräfvas för att uppnå goda studieresultat!

Vi vet att varje teknisk-fysiker-som-somnat-med-overallen-nedragen-till knäna-när-han-försökt-bajsa-i-buskarna-i-Slottsbacken kommer att växa upp till en framgångsrik forskare och bringa stor ära och berömmelse till Uppsala Universitet. Vi unnar våra ungdomar lite pubertal sprallighet, innan färden mot doktorshatt och professur inleds.

Så när Kalmars Nations andrakurator återfinns avsvimmad i en rosenbuske dagen efter vårbalen i paraduniform, med ordensmedaljerna solkade av nattens absinthspyor, det är det bara som det ska vara.

Det är stadens charm, mina vänner. Stadens charm.

Men hur mänskligt förfall i Uppsala upphöjs till finkultur exemplifieras nog allra bäst av Forsränningen.

Forsränningen, spektaklet där stadens alla till medveteslöshetens gräns nedsupna studenter flyter ikapp längs Fyrisån i egensnickrade farkoster, ivirigt påhejade av stadens invånare. Det hela började som ett fylleupptåg av två dyngraka Uppsalastudenter som snedtände på vägen hem efter en alltför blöt Nationskväll.

De borde relegerats, spärrats in och deporterats.

Men de kunde sin Tranströmer, så istället så upphöjdes spektaklet till en förfinad folkfest som konferencieras av den högtravande intellektualismens kanske främsta förkämpe, Jonas Hallberg.

Nuff said.

Som ni märker är Uppsala en skyddad verkstad. En stad där de delar ut doktorshattar till folk som forskat i 7 år om kängurufisandet inverkan på den globala uppvärmingen, och kommit till 'inconclusive results'. Här kan man läsa 'Antikens trädgårdar', en sommarkurs på 5 poäng, eller 'Lek med bollar', 7 poäng på halvfart.

'Livets hårda skola', 10000 poäng, lyser med sin frånvaro i Uppsala Universitets utbildningskatalog.

Det är nog därför som Uppsalas unga gossar aldrig riktigt genomgår den livsviktiga metamorfosen från pojkar till män. Det är därför vi aldrig blivit torra bakom öronen. Det är därför vi fortfarande tror att allt som krävs för att lyckas i livet är att vi kan vår Strindberg.

Fel, fel, fel.

För när vi går ut i livet och möter pojkarna som vuxit upp i Det Riktiga Sverige, de som äger alla Ugglas skivor, de som prenumererat på Moore sen starten, custom-trimmar sin bil och har gått bartenderkurs på Agia Napa, först då inser vi hur lite vi egentligen vet.

Men mer om detta i tredje och sista avsnittet av 'Bakom fiendens linjer'.

Stay tuned.